Vem är jag Ewa-Kristina Pettersson/Jälmbrant?

                                                                                                                     Foto. Ulrica Magnusson

Ja det funderar jag själv ofta på, Jag tycker att livet är som ett pussel; hela
tiden lär jag mig nya saker om mig själv. Så svårt det känns att skriva om
sig själv men så gör jag ett försök att berätta vem jag är. Jag tänker att vår
historia är viktig. Hästar är en del av mitt innersta väsen, hälften häst, hälften
människa, ja det är jag. Min historia var börjar den?

Min historia med hästar den känner jag väl.

Hästminne
Jag läser rubriker om tävlingsframgångar och funderar över vad meningen med
att ha häst eller arbeta med häst egentligen är? Jag kommer aldrig att tävla mer.
Så tänkte jag på en bok jag nyss läst, där beskrevs de första skälvande mötena
mellan just människa och hästarna.

Häromdagen tog jag mig en funderare och undrade, varför började jag?
Hur kom det sig att jag blev fast? För fast med hästar det är jag.

Så dök ett hästminne upp:
Jag, min kompis och hennes pappa var ute och cyklade, solen sken och det var
varm den sensommardagen då vi mötte två militärer till häst vid Hedlunda-dungen
i Umeå. Hästarna de red var högbenta fuxar. Vi hade cyklat dit för att titta på
K4:as hästar, de gick på sommar ängsbete där numera Nolia hallarna står. En
av hästarna hade rymt och gick helt lugnt och betade utanför hagen. Militärerna
behövde hjälp och min bästa kompis pappa hoppade av cykeln och lånade
villigt ut sin livrem till militären. Livremmen lades runt halsen på hästen och
därmed var den tillfälliga friheten slut och rymlingen kunde ledas tillbaka in i
hagen där hans hästkamrater väntade.

Som tack för hjälpen så lyftes min kompis upp på hästen och hon fick sitta en
liten stund på hästen som den ena militären ridit. Visserligen var det bara en
skranglig fux om jag nu ser på den med dagens ögon. Men gissa hur det kändes!
Ja, just då sved det, jag ville ju sitta där! Konstigt, men allt blev så påtagligt i
just den stunden, ingen pappa, ingen ridtur!

Men förutom det, vad är det då jag egentligen minns mest idag av den stunden för
länge sedan. Jo, det är doften, doften av solvarma hästar och damm. Ja det blev
nog just det som skulle trollbinda mig för hela livet.

Doften av varma hästar, sol, värme, den sandblandade jorden som rörts upp till
damm, vilka spännande ingredienser till en trollbindande dekokt. Effektiv det var
den, jag var sju år gammal den sensommardagen och jag blev fast.

Så dyker att annat mindre behagligt minne upp.
Smisk och bannor fick jag den gången när jag äntligen fick min högsta önskan uppfylld.
Vid höslåttern lyfte en bonde upp mig på sin häst, även denna en fux, men med helt andra
proportioner, en riktigt stor bred och trygg gammal arbetshäst var det, förmodligen var
det en ardennerkorsning de var vanligare då. Min mormor fick se vad som pågick och
kom sättandes som en jordgeting ut ur sitt bo. Aj, den lyckan förbyttes snabbt i en
skamsenhet jag inte kan beskriva. Att få spö när man uppfyllde sin dröm, det sved
mer i själen än i baken den dagen.

Men så var det då den gången som min kusin Karin lät mig följa med för första gången
till K4:a, åldersgräns hade de och jag var inte välkommen innan den dagen jag fyllt 10 år.
Tack snälla Karin för att jag fick följa med. Och tack Amigo, för min allra första ridtur
på K4:a. Det var 1968 precis då avhästningen hade börjat men fortfarande stod vakten
vid grinden och granskade alla förbi passerande och jag fick minsann visa mitt medlemskort
för att få passera.

Åh, den där doften igen, den dröjer sig kvar i min näsa och ännu idag kan
jag känna den lika intensivt. Inte var det drömmar om segrar i någon tävling
som drog mig till hästen. Nej, det var doften av dessa fantastiska djurs kroppar.
Det var deras kroppar och innersta väsen som fångade mitt intresse. Deras ögon
när de betraktade mig, ja det var nog de som valde mig! Jag ville bara få vara nära,
så nära att jag skulle kunna känna värmen från dem och dra in doften av dem i min näsa.
Jag ville vara mitt bland dem, jag ville att de skulle omsluta mig, kanske uppsluka mig och
ta mig med. Och nog fick jag min vilja fram, de omslöt mig och de tog mig med och jag
tänker vandra med dem tills jag dör. Eller kanske ska jag kalla det mitt livs vildaste ritt
och det ni det är en ritt utan slut.

K4:a, där gick jag till en början mitt i stallgången hästarnas bakdelar såg hotfulla ut där
de stod, bak vid bak. Och Tjabbe han var så stor så stor, ja det fanns förståss fler stora,
men Tjabbe var stor brun och kantig. Och Roxan som var svettfux, hon var den första
hästen jag fick bli skötare på, det var en stor ära minsann det vill jag lova.

Var har jag mer av min historia? Jag är född i Västerbotten, men platsen i mitt hjärta.

Ett hav och några stenar, i Norrbotten Kalix och Storön där är min morfar född
min morfar ja, jag måste le för vet ni han hade alltid kryddnejlikor i skrivbordslådan,
ja precis det skrivbord jag just nu sitter och skriver vid.

I de lådorna har jag minsann varit och tjuvkikat mer än en gång under mina många
vistelser i Kalix hos min mormor Märta och Morfar K.A. Pettersson på Grytnäs.
På skrivbordet har jag en burk med, ja just det kryddnejlikor. Jag öppnar locket
ibland och låter morfars doft sprida sig i rummet.

Kalix är en plats som betyder mycket för mig på många sätt. Ja Kalix om jag får
kalla någon plats hem då är det Kalix. Det känns likadant varje gång jag kommer till
Kalix, snart är jag hemma.E:4an strax innan Kalix, Stråkanäs och Ponde, ja där
började jag jobba 1975. Arne Fransson, en man jag tänker ofta på, min kusin Kerstin
Johansson åkte dit och frågade om de möjligen inte hade jobb åt hennes kusin och
Arne kände väl som den gode man han var att jag, Ewa nog behövde få komma till
Kalix och 4H gården Ponderosa och jobba. Och inte var det lätt, jag var så nervös
så blyg och rädd. Jag minns att jag inte vågade tala så högt på lektionen att eleverna
kunde höra mig ordentligt. Vaa! skrek de, va sa du! om och om igen så tillslut lärde
jag mig att höja min röst så pass att även de som var längst bort kunde höra vad jag sa.
Och kallt var det, det minns jag också de var då jag fick mina första skoterskor, de var
underbara, med en tjock filtsula i som gick att ta ur och torka och värma. Ja föresten
kanske undrar ni vad min morfar använde de där kryddnejlikorna till :-) jo de hade han
i sin mun och tuggade på. De lindrar nämligen tandvärk också och där gör de nog minst
lika god nytta som i pepparkakorna.

Vem är du sten, varifrån kommer du?
 

När jag var i Kalix ute i Storön lånade jag med mig en
svart varm sten från stranden.

Och tog med mig den hem till vår gård i Västerbotten,
jag packade ur bilen och la stenen en stund på gräsmattan.
Det var så när jag såg den ligga där som jag insåg att jag
tagit den ur sitt sammanhang.


Därav dessa tankar om ursprunget.
Har du något ursprung, något sammanhang? Finns det någon
som vet någonting om dig? Eller är du en okänd sten bland andra
stenar? Att "bara" vara kan du förstås aldrig vara, men känner
någon till dig? Känner någon till var du hör hemma?

En sten bland andra stenar, vem av alla är jag?

Hur vet jag var jag har mitt ursprung? Vem vet var jag kommer ifrån?
Hur skiljer man på stenar, om ingen känner dess historia, vad händer då?
Slutar man att vara någon då? En sten som byter plats, vem är den stenen när
den finns på denna nya plats där ingen känner den?

Vad har det med hästar att göra? Jo allt, allt jag upplevt påverkar det
jag gör tillsammans med hästar. Hästar är mitt liv och mitt liv är Hästar.
Det sätt jag gör saker på idag är en konsekvens av min historia.

å