Sitsen
Sitsen är något vi talar om och det är en vedertagen term vi använder
Med ordet sitsen menar vi den ställningen eller den positionen vi intar
när vi sitter på hästens rygg. Det finns många sätt att sitta till häst,
ryttare är olika byggda, hästar är olika och framför allt så ska vi
använda vår sits till olika ändamål.

Funktionen
Varför intar vi då en specifik sits? Jo, det handlar om funktionen.
En sits kan se ut på ett visst sätt på grund av det den ska användas till,
ta exempelvis hoppning över hinder. I hoppning intar ryttaren en position
för att kunna följa hästen över hindret och ryttaren gör sitt bästa för att inte
störa hästen under den tid hästen är i luften.
 

Hoppsitsen har dock inte alltid haft samma utseende som idag.

____________________________________________________

På den en utländska ridskolan Pinerolo utgavs 1912 ett
nytt exercis reglemente "Instruzione indididuale a cavallo".
Instruktionen handlade om fältridning och hoppning och
anses ha varit författad av Caprilli.

En av de saker som föreskrevs var den sänkta hälen
Hästarna på skolan i Pinerolo hoppades uteslutande med stigbyglar
eftersom, det ansågs att helt andra muskler kommer till användning då

än vid hoppningen utan stigbyglar.

På en annan militärridskola konstateras det att
hoppningen inte kommer att kunna bli bra på just
den skolan då

den "militäriska sitsen" var förordad. Under hoppning
med den militäriska sitsen skulle överlivet förbli i sin
upprätta position. Det är intressant att läsa den tidens
ryttaråsikter (läs militärer, väldigt få civilister som
de kallades fick möjlighet att rida).

Det är lätt att förstå att hopptävlingen har haft en avgörande
roll när det gäller utvecklingen av sitsen för hoppning. Titta
på bilderna ovan, så förstår ni att det var nödvändigt att göra
avkall på en "militärisk position" och i stället anstränga sig för
att ge hästen möjlighet att sköta sin del i hoppningen. En effektiv
funktionell sits var ju nödvändig för att ha någon chans att placera
sig på prispallen.

När det gällde dressyr talades det förr om den franska och den tyska stilen.

Den franska talades det om som den följsamma mjuka

och den tyska som en hårdare mera tvingande ridstil.
 

Jag måste le när jag skriver detta, för jag kan inte låta bli
att se var jag själv är präglad. Förmodligen hade mina
gamla militära ridlärare sina ideal i den franska skolan.

Guérinière ville att hästen skulle ge efter i ryggen och tyskarna talade om
rygguppvälvning. Tänk vad ord kan ställa till med, dessa två sätt att utrycka
sig på ger en inkörs port till rejäla missförstånd, men vad som faktiskt
menas med hög eller låg rygg ska jag inte avhandla här.
 

Vad vill jag med sitsen?
Sitsen ska väcka ryttarens känsla, hur ska jag sitta för att bäst kunna känna?
Vad är det jag vill känna och varför? Ryttaren ska ta aktiv kontroll över sin
kropp, inte bara över positionen utan även över muskeltonusen. Och var var
börjar vi, jo det börjar det på marken, alltså med ridbanans underlag. Ridbanan
vill jag tala om som skolsalen, det rum där vi och hästarna får skolning. Ett relativt
ostört rum, där underlaget är jämt och fast, där du som ryttare faktiskt kan höra
och känna hur hästen sätter sina fötter i marken. Så har vi sadeln, den utrustning
som ska aktivera och stimulera både ryttaren och hästen. I en gammal bok står att läsa,
att ryttaren i varje ögonblick ska kunna säga var hästen har sina ben och vad de gör.
Men hur blir detta möjligt? Vilken position blir den lämpligaste för att ryttaren
ska finna den känslan?
Som jag ser det kommer det sig inte av åratals ridande och övande med förhoppningar
lyckade slutresultat utan av faktiskt kunnande, alltså praktiskt vetskap.
 

Det är det jag vill med sitsen, sitsen ska väcka ryttaren till medvetenhet
om både hästen och sig själv. För mig är ridning visserligen konst men
året har 365 dagar, av dessa dagar rider de flesta ryttare själva utan
instruktör och att verkligen veta en något, ger mycket bättre förutsättningar
än att behöva gissa sig fram. Varje ridpass består av försök, av upprepningar
och massor av undersökande tid. Allt det vi vet hjälper oss att på ett
bättre och skonsammare sätt skola oss själva och hästarna.

En man vid namn Sam Arsenius kommer in i ridhuset
under pågående ridlektion; han frågar instruktören
varför hästarna är svettiga, Instruktören svarar att
mannarna måste ju lära sig att galoppera.
-- Varpå Sam Arsenius svarar, jovisst ska de,
men inte på hästarnas bekostnad.

Hästarna får alltför ofta betala priset för vår läroperiod med förstörda psyken
och kroppar.