Det här är historien om en häst

Historien är inte skriven ännu men jag har tänkt på den länge.
Jag tänkte att jag skulle skriva den klar och så lägga ut den på
min hemsida, men hästen ville inte ha det så. Jag kommer att
skriva på den lite nu och då. Och idag börjar jag,
måndag den 15 februari 2010.
Ewa-Kristina Pettersson.

Kanelhästen

Kanelhästen är inte vilken häst som helst, det har ni säkert redan
förstått, självklart så luktar han kanel. Inte som kanel på burk utan
som hel kanel, ni vet en sådan där ihoprullad bit kanelbark. Håll
den under näsan och dra den fram och tillbaka under näsan och
känn doften, ja just den doften har denna häst.

Hästar bär människor, det är deras uppgift. Att få en människa att
känna sig upplyft det är hästens viktiga uppgift. Men Kanelhästen
bär inte bara sin ryttare, han bär även sin ryttares drömmar. Han är
också ett väsen som är fylld med kärlek. Han är full med kärlek till
sin ryttare och alla drömmar som han bär åt henne. Dessa drömmar,
det är drömmar som handlar om stort och smått. Det är viktiga saker,
men vad ska det bli alla dessa drömmar? Det är vad jag undrar, vad
ska det bli av drömmarna nu? Och hur kommer det sig att hästar bär
åt oss så mycket mer än vi kan förstå?

Kanelhästen är svart och kliver ur transporten en mörk kväll.
En sådan där kylig mörk kväll då det knappt går att se en hand
framför sig. Hästens näsborrar öppnar sig, han frustar och blåser
ut den instängda luften ut ur sina lungor. Luften står som en vit sky
omkring honom. Han drar in ny frisk luft, höjer huvudet och blåser
ut igen, med en trumpet stöt meddelar han sin ankomst till de andra
hästarna i stallet, de gnäggar, han svarar.

Men vi känner honom inte och vi undrar, hur ser han ut? Mörkret
döljer hans skepnad, hennes hand smeker hans  mörka hårrem. Hårremmen
känns mjuk och len när handen förs med håren, men sträv och taggig när
handens dras tillbaka, han är klippt, rakad för att inte bli för varm under
träningspassen. Den varma kaneldoften går inte att ta miste på, den 
sprider sig omkring hästen. Doften känns bra, den känns som ett gott
tecken men jag undrar samtidigt vad kan den betyda? Kan doften av
kanel betyda något särskilt? Kanelträd, ditt liv är ett mirakel. Ja, nog är
livet ett mirakel, tänk så stark viljan att leva är. Att vara här, just nu,
känna och uppleva allt omkring oss. Sträck ut handen och känn, tänk
att kunna känna. Känna på och uppleva det vi nuddar vid med våra
känsliga mjuka fingertoppar och kanske till och med hålla det
i handen och lukta på det. Att få använda våra sinnen, just det FÅ,
vi får använda dem. Använd alla dina sinnen och njut av att få göra det.

Kan ni höra ljudet av hovar i full galopp? Hovar som landar på
hård väg, någon som rider i full karriär. Någon rider och har
väldigt brått, hästen sparar sig inte, han ger allt. Jag undrar
vart är de på väg och varför går det så fort? Kanske försöker
 de att hinna ifatt livet. Ja, det är så det måste vara, det gäller
livet, ingen skulle väl rida så fort om det inte gällde livet.

Livet, människan, hästen och allt det vi drömde om, hur ska vi hinna?
Hur ska vi hinna skapa det vi drömde om? De där drömmarna, de
lever sitt eget liv men de kallar på oss, de förväntar sig av oss att vi
ser dem, att vi hör dem och att vi gör dem synliga.

Den där mörka kvällen när han kom det är nog åtta år sedan.
Mycket hinner hända på åtta år, åtta år, det är korta snabba år
som gått. Korta är de dagar som fylls av kreativitet och ännu en dag tog
slut alltför snabbt. Men när vi sedan tänker på dessa dagar så är de rika
för de har innehåll och vi kan njuta av dem om och om igen i våra tankar.
Men vissa dagar är långa som evigheter och vill inte ta slut, de är tomma
dagar. Vi är trötta och vill gå till sängs men minuterna hasar sig fram, vi
väntar på att de ska ta slut. De är de dagarna vi ägnar åt väntan, som på
något sätt känns förlorade. Det är de dagarna som vi känner att vi inte tog
tillvara, de dagar som bara fick gå sin väg utan att fyllas. Det är de dagarna
vi tänker på som om de aldrig funnits. Eller, så kanske vi tänker på dem, men
kommer fram till att det finns inget att tänka på annat än att de gått. Det bildas
ett grått töcken av sådana dagar vi inte minns.

Den svarta hästen, Kanelhästen med sin doft. Turerna i skogen, de blev
inte av. Han tyckte om att vara på sin gård, hemma där är det trygga för
honom. Borta blir han stressig och det blir svårt att njuta tillsammans.
Det är svårt för människor att visa hänsyn när de inte förstår. Inte förstår
att vissa hästar inte kan finna ro när de inte kan förutse vad som ska ske.
Hästar förs hit och dit, de ska kunna klara det, de ska vänja sig heter det.
Jo, ja kanske, eller nej varför ska de det? Hans karriär på travbanan är
över, så varför ska han då klara det han inte klarar. Han har ju redan
gjort sitt, han har gjort sin prestation färdig på det området, vi begär inte
mer av honom. Vi som känner honom förstår hans oro och stress, vi tar
hänsyn till den, allt fungerar så bra när vi gör det. Både han och hans
ägare får ro och kan jobba på sin nya uppgift.

Ett år sedan då red vi i vinterns solnedgång, det var kallt och marken
var vit. Allt gick så bra, så väldigt bra och jag är så glad för det. Att få
avsluta ett ridpass där både ryttaren och hästen är nöjda. Ett ridpass
där förtroendet mellan ryttaren och hennes häst får växa sig starkt. Vad
spelar det för roll att det inte blev några turer i skogen, att kunna lita
på varandra här och nu betyder ju så mycket mer. Det är fantastiskt
att få se människor och hästars sår läka, sakta bit för bit läker de bara
vi ger dem det de behöver. Och visst världen är kanske inte är gjorda
för sådana som dem, eller så är den det. Men det är svårt att bli stilla,
mycket lättare är det nog att ändra och flytta. Att bli stilla handlar inte
om att vänta, det handlar om att vara här just nu och kunna uppfatta det
som sker inget mer, bara uppfatta det som sker.

Tänk att nästa morgon komma till hästarna och de väntar där på oss.
De förväntar sig av oss, att vi ska göra tillsammans det som de tycker om.
Men de kräver inget bara förväntan strålar ut från dem, där de står
med sina spetsade öron. De förväntar sig att få komma till oss, de vill
lika mycket som vi. Vem kan då neka en häst? Vem kan strunta i den
förväntan som de har?

Vi och våra hästar, vi är liksom på en sorts resa, hela tiden, den
resan går mot okänt mål. Vi vet inte vart vi ska, vi kan inte se dit in i
det rummet där allt är dolt, det är nog bra, men visst kan man önska
att man kunde se mer av det som skulle komma. Men jag undrar hade
något blivit bättre av det? Vi människor är nog inte gjorda för den stressen
det skulle medföra, att kunna se det som ska hända sen. Men vi ska lära
oss att förutse. Hästar, så underbara de är. De lär oss även det, att förutse,
de lär oss genom att visa oss. Titta säger de, titta, jag ska visa dig, men
du ska använda dina egna ögon, du ska använda din känsla.

Kanelhästen galopperar, hur snabbt kan han springa? Hur snabbt klarar
en människa av att färdas, utan att resa bort ifrån sig själv. Tänk om det är
som så, att den snabbaste fart vi klarar att resa i och fortfarande vara hela
och i takt med oss själva är i hästens takt. En galopperande häst, är det så
snabbt som vi kan klara? Hela kroppen deltar i rörelsen, vår kropp blir
en del av hästens genom rörelsen.  X2000 flimrar förbi, sitta stilla, vänta,
världen utanför rusar förbi och vi susar genom tiden. Som i en tidstunnel
förflyttas vi, det skakar och kränger men kroppen kan inte delta.
Vad hinner vi se? 
Vad hinner vi höra?
Vart tog känslan vägen?
Hur ska vi hinna känna?
Känslan behöver tid, den behöver tid för att slå rot i vårt väsen. Varför
är vi här? Vad är det vi ska lära? Vad är det vi ska uppleva och göra?
Är hög fart en sorts  flykt? En flykt bort ifrån oss själva och våra känslor?
I den höga farten rycks bitar loss, kanske är det de bitarna som vi inte vill
kännas vid! De rycks loss och så slipper vi dem. Är det vad vi tror, kanske
känns det som en dusch, vi spolas av och kommer rena ut.
Kan vissa klara farten bättre än andra?

Tänk på vinden hur den sveper fram över fält och skogar tar tag i växter
och träd, ruskar på dem. Jag har hört att inför en annalkande storm så
mjuknar träden, de gör sig redo att följa vindens rörelser.


Hästens man är som vatten, den följer och formar sig efter vindens nycker.

Till havs kan vi sätta segel och följa med i vindens fart. Vind är natur liksom
hästen och på havet är vattnets vågor och krusningar det enda som upptar
oss. Skummet yr om fören när vinden tar tag i seglen och för oss framåt.

Foto: www.annifridsfoto.se
En varm sommar dag, den svaga vinden får manen att göra
en vågrörelse. Man eller vatten, de påverkas av samma krafter.

Foto: www.annifridsfoto.se
Är det här kanelhästen? Nej, det är det inte,
men visst tittar han rakt in i din själ!

Foto: www.annifridsfoto.se
Jag undrar vad ser han? Undrar du samma sak?

 
Ser han drömmarna? Har drömmarna formen av en dimma som
sakta flyter förbi efter regnet?


Eller finns drömmarna bevarade i den lilla
snöflingan som ligger där och blinkar till
mig, när jag tar mig tid att sitta stilla en
stund på stallbänken och fundera på
Kanelhästen. Vad händer då när våren
kommer med värmen, frigörs drömmarna
då?

Eller kommer de att flyga sin kos, bort till solen, bort från kylan på vår jord?
Tänk om jag kunde få dem att dröja sig kvar en stund!

De där drömmarna de finns överallt, överallt finns tydliga spår av dem. Vart
än jag vänder min blick ser jag spåren av dem. I sadelkammaren ser jag dem,
där bland sadlarna och huvudlagen med sina sirliga bett, finns de. Drömmarna
sitter i väggarna, varje timmerstock bär doften av en dröm. Varje millimeter
av sadelkammaren har samma hand som smekte hästens hårrem vidrört. Hela
sadelkammaren är fylld av omtanke och så mycket mer.

Hästar är konst, ja ett naturens eget konstverk är hästen. Den vita hingsten går
med fjädrande steg på vägens is. Broddarna biter fast i underlaget och ljudet
som uppstår sprider sig i den sammetssvarta vinternatten. Den vita hingsten
bär Kanelhästens sadel. Det är en svart sadel med silver beslag, ja, ja, jag vet!
Det är inte silver det är rostfritt, men idag känns det som silver. Svart och silver.
De är en vacker sadel men den är inte helt lätt att rida. Den kräver saker av sin
ryttare. Den kräver uppmärksamhet, den kräver noggrannhet. Ja, jag menar
kräver, för vi kräver av hästen hans uppmärksamhet och fokus. Det är inte mer
än rätt att sadeln gör oss uppmärksamma på att vi har det största ansvaret över
vår egen kropp. Vi har ansvar över den, vi har ansvaret över att hålla den i balans.
Det är inte hästen som ska hålla balansen åt oss.
 

Balans i livet är en svår sak, för det handlar inte endast om fysisk balans utan
även om mental balans. Att rida i balans det är en önskan vi har, men går det
om vi inte har balans på alla områden? Vi kräver av hästen, men vad kräver vi
av oss själva? Balans, har ni tänkt på hur lätt det är att rubba balansen. Ett ord,
det är allt som behövs och balansen är borta. Det ögonblicket då vi upplevde
eviga goda nuet bara försvann. Varför är det då så svårt att finna det igen? Vi
börjar leta och ju mer vi letar desto längre bort tycks det försvinna.

Ibland är det bara borta, det där ögonblicket vi längtar efter. Den  stunden av
total balans bara svävar iväg bort som en morgon dimma. Tyst, tyst smyger
den sin väg och så är den borta innan vi hinner märka det eller göra något åt det.
Plötsligt står vi bara där och tiden är förbi, den tid vi hade den var plötsligt slut.

Det värker i magtrakten när jag tänker på Kanelhästen, han stod där i sin hage
och väntade och väntade men jag kom inte den dagen och inte nästa heller.
Han krävde inget bara förväntade sig att jag skulle komma och göra något nytt.
Livet, det där konstiga livet, det bara rusade på som ett lokomotiv utan bromsar.
Jag blir så arg när jag tänker på det, men vad tjänar det till nu? Är det inte för
sent nu? Något inom mig säger att det är aldrig för sent, men jag har svårt att
förstå det just nu. Men jag vet ju egentligen att det är så, det är aldrig för sent.
För sent blir det bara om jag ser något som jag kan göra något åt, men väljer
att låta bli. Då har jag tagit ett steg utanför världsordningen, den världsordning
som ser till att det aldrig är för sent.