Vart är vi på väg?
Jag är övertygad om att vi alltid är på väg någonstans
på ett eller annat sätt.
Vi är på en ständig resa antingen
på ett mentalt sätt eller i ren fysisk form.
Saker händer
och färdriktningen avviker, tror vi, fast den egentligen
håller rak
kurs. Vi behöver erfarenheter
för att kunna
gå vidare till nästa steg. Nästa steg? Ja, vad är då nästa
steg.
Nästa steg kan vara ett trappsteg att kliva vidare
på. Jag älskar att lära mig
saker och jag älskar att dela
med mig av det jag lärt. Det är så spännande, även det
är för mig en resa, en inre äventyrsresa.
Min Spanska Hingst
Jag fick en spansk hingst av Nina Andersson på Åland.
Den tacksamhet jag känner Nina, den saknar jag ord för.
Han klev rakt in i mitt hjärta, allra djupast in.
En lång resa gjorde han från Costa del sol Spanien,
via Åland till Norrland. Han gjorde skillnad i de röda
stugornas och midnattssolens land. En Lusitano, cremello
med isblå ögon.
Han står vid min sida jag kan känna hans
varma andedräkt fukta min kind. Han är stolt och modig,
att få gå bredvid denna gudomliga häst är som att gå på
stairway to
heawen,
aldrig kan en människa få känna sig
stoltare. Han är nyfiken och orädd för allt. Ja, faktiskt så
orädd att jag ofta funderat hur en häst som inte är rädd
för något ska kunna fungera i en värld som vår.
Att älska en häst så, är en känsla svår att förklara. Med en
andedräkt mild som en vårbris och rörelser snabba som en
kobras.
Hur förklarar jag den sortens kärlek? I en annan tid
skulle jag sadlat min hingst och ridit dit ingen kan finna oss.
Han och jag vi är ett, jag är halv utan honom och han är
halv utan mig, en hingst som blir hel med mig på sin rygg?
Jag förstår inte hur, varför, vilken mening är det med det?
Hur lever jag i vår värld med en häst som han?
Han vill
stå i centrum, i mitt och världens centrum, inget
annat är
han nöjd med och jag vill ge honom allt. Hans
mule är
lika mjuk som hans tänder är vassa. Han skulle
aldrig
vilja skada någon. Men han är natur, en ren natur
som
bara är som den är. En natur som reagerar på nuet.
Han
som den natur han är har lärt mig att hästar är vänliga,
samarbetsvilliga flockdjur. Konstigt hur det kan
vara,
han så vänlig och människokär, det gäller bara att se
till att inte någon kommer i hans väg. Jag tror det finns
de som han skulle kunna skrämma och den som blir
skrämd är inte längre vänlig. Hela hans väsen väcker
känslor i alla som möter honom, han lämnar ingen
oberörd. Han är en ovärderlig skatt
som just jag fått
förtroendet att vårda.
